Augusti 2005

Notisregister   Aktuell notis STARTSIDAN

Kremlor - 2

Svampsäsongen är förhoppningsvis snart i full gång, det har i alla fall regnat en del på sistone. Vid en tur strax söder om Linköping i veckan hittade jag mest kantareller - men det är ju inte så tokigt! Vidare en Karljohan angripen av svampsnylting, några bruna kamflugsvampar och så (naturligtvis) några olika kremlor, dom brukar ju vara bland de första att visa sig under eller efter sommaren.

En av dom var tegelkremla. Sedan såg jag också några andra kremlor, som dock inte tillhörde de ätliga. Som vi skrev om förra hösten så är det ju bara milda kremlor, som är ätliga, men i denna månads notis presenterar vi dels en som är väldigt skarp, dels en hel grupp av kremlor som inte heller tillhör de ätliga och som inte har de glada färger som man väl oftast förknippar kremlor med.

Giftkremlan, Russula emetica, är sitt namn till trots inte särskilt giftig. Det ska väl i så fall vara den lysande röda färgen på hatten, som ser litet giftig ut, och att den är så väldigt skarp. Giftkremlan är oftast ganska liten och har alldeles snövita täta skivor på undersidan av hatten. Den är ovanligt skör t.o.m. för att vara en kremla och foten går lätt av om man inte är mycket försiktig. Giftkremlan är mycket vanlig, växer i barr- och blandskog, gärna fuktigt och tillsammans med bl.a. tall och gran.

På giftkremlan kan man dra av nästan hela hatthuden utan att den går sönder.

Att giftkremlan har alldeles vita skivor även som fullt utvuxen beror på att sporerna hos giftkremlan är helt vita. Sporernas färg varierar mellan helt vitt till mörkt gult hos olika kremlearter och skivornas färg är därför viktig att observera när man vill artbestämma kremlor.

Om man plockar kremlor till mat kan man ju som nybörjare undvika att smaka på de kremlor som är skarpt röda på hatten och/eller foten. Då slipper man giftkremlan och några skarpa kremlor till. Några röda kremlor är dock bra matkremlor, och dem återkommer vi till i senare notiser.

På min svamppromenad stötte jag också på några små slemmiga kremlor - unga exemplar av stinkkremla, Russula foetens. Det latinska ordet foetens betyder just stinkande. De tilhör en grupp med kremlor (gruppen Ingratae) som är dystert bruna, ibland slemmiga i väta och som har en tydligt fårad hattkant. De luktar kraftigt och speciellt, litet klorlikt stickande som stinkkremlan, marsipan som marsipankremlan eller camembertost som ostkremlan. Ingen av dem är någon matsvamp och de ser väl inte heller särskilt aptitliga ut. Om man ändå skulle våga sig på att smaka litet av stinkkremlans skivor kommer man att finna att de har en brännande smak, åtminstone efter en stund.

Två unga slemmiga stinkkremlor

Stinkkremlan har en rolig egenskap, som man ser först när man skär igenom foten: dess kött är indelat i kamrar, vilket ses av bilden nedan. Stinkkremlan, som är en av våra större kremlor, är mycket vanlig och växer i löv- och barrskog.

Utvuxna stinkkremlor med tydligt fårad hattkant och kamrat kött i foten.

Mest som kuriosa avslutar jag med en bild på ostkremlan, Russula amoenolens. Den är inte särskilt vanlig och växer med ek i löv- och blandskog. Fotot nedan är taget på en svampvecka i Västergötland för några år sedan och svampen luktade faktiskt som camembertost. Det är alltid roligt att själv träffa på sådant i naturen som man bara läst om i en bok eller hört andra berätta om!

Att ostkremlan är släkt med stinkkremlan inser man lätt av utseendet.

I kommande notiser skriver vi mer om kremlor, både ätliga och goda och sådana som är intressanta ur andra synpunkter.

2005-07-30 Text och bild: Magnus Källberg