Gifthätting Tillbaka

Gifthättingen är mindre och tunnare i köttet och sitter fåtaligt eller i mindre grupper oftast på stubbar eller grenar av barrträd.

Karaktäristiskt för gifthättingen är att foten inte har fjäll utan istället ett vitt mycelludd mot basen och ofta en glänsande tunn hinna under ringen ända ner mot basen. Plockar man bara svamp från björkstubbar som är översållade av relativt stora svampar som har mörkbruna fjäll på foten under ringen behöver man nog inte vara så rädd för att få med gifthättingar.

Naturligtvis kan man förväxla även med honungsskivling (som har ljusa sporer) och med rökslöjskivling (som har svarta sporer och sitter på barrstubbar), men det är inte så allvarligt - åtminstone den senare är också en god matsvamp. Och får man med en bitter tofsskivling eller flamskivling eller någon av de beska slöjskivlingarna i anrättningen hamnar denna nog i köksavfallet redan efter första tuggan!

Den föränderliga tofsskivlingens fot är inte mycket att ha så den tar man bort före tillagningen, men hattarna smakar utmärkt - stekta, stuvade eller i en soppa!

Beträffande namnet skall tilläggas att svampen i en del böcker går under det latinska namnet Kuehneromyces mutabilis och det svenska namnet föränderlig stubbskivling.

2004-09-29 Text och bilder: Lennart Gidholm.


Sidan uppdaterad 2004-09-30 av
Magnus Källberg