Den första arten vi vill presentera är tegelkremlan, Russula decolorans, som är orangefärgad på hatten. Den har skivor som blir gulare allteftersom sporerna mognar och hela dess fruktkropp blir så småningom mer eller mindre grå, som framgår av bilden nedan. Smaken är mild, men ibland kan väldigt unga fruktkroppar vara något skarpa.

En äldre tegelkremla är lätt att känna igen på att den blir grå över hela fruktkroppen.

Och kanske står det några litet "finare" fruktkroppar alldeles intill. Vill man vara riktigt säker är det ju lätt att provsmaka också, bara man säkert vet att det är en kremla. Tegelkremlan växer på ganska mager mark, gärna på hällmarker tillsammans med renlavar och tall.

"Fina" tegelkremlor att använda till mat.

På samma typ av mark växer även vinkremlan, Russula vinosa. Den blir också mer eller mindre grå med tiden. Hatten är rödviolett, därav kopplingen till (röd)vin. Ska man vara riktigt noga finns det ytterligare en grånande "vinkremla" beskriven, men om man ska plocka kremlor för att äta är det inte så petigt med artbestämningen. Alla milda kremlor är ju ätliga. Vinkremlan är kanske litet svårare att känna igen än tegelkremlan eftersom det finns ganska många andra kremlor som har liknande hattfärg, men det grånande köttet är en bra karaktär.

Vinkremlan liknar tegelkremlan i det mesta utom hattfärgen. 

2004-08-30 Text och bilder: Magnus Källberg.