På den här sidan har vi tänkt föra in diverse olika notiser på svampfronten: nyheter, bilder, beskrivningar av svamparter, recept och annat smått och gott. Vi hade tänkt att det skulle komma en ny sida inför varje månad. Du hittar föregående års notiser via länken till notisregistret i den gröna rutan nedan.

Juni-Juli 2025

Notisregister   STARTSIDAN

Blodsoppen, en uppgraderad sopp

Vi är väl ganska vana vid att svampars matvärde omvärderas. Och oftast blir de arter som tidigare varit matsvampar mer eller mindre ifrågasatta. Svampar som riddarmusseron och öronmussling är några exempel. Men ibland händer det motsatta, som för månadens svamp, blodsoppen, Neoboletus luridiformis.

Blodsopp (Foto: Mikael Hagström)

Blodsoppen har förr betraktats med skepsis i Sverige, nog på grund av att den har både röda pormynningar och att den blånar kraftigt vid hantering vilket man har tolkat som tecken på giftighet. Men inget av dessa två kriterier håller för att döma ut blodsoppen som matsvamp.

Blodsoppen är inte särskilt vanlig i Linköpingstrakten och växer huvudsakligen i mager lövskog, men kan även påträffas i barrskog. I Danmark är blodsoppen vanligare och i den lilla danska skriften 10 sikre spisesvampe finns blodsoppen med. Där varnar man för den liknande eldsoppen, Suillellus luridus, som i alla fall inte ska ätas utan ordentlig tillagning. En stor skillnad mellan arterna är att eldsoppen har ett tydligt rött ådernät på foten medan blodsoppen saknar ådernät. Eldsoppen sägs också kunna vara olämplig att förtära tillsammans med alkohol, men enligt den relativt nyutkomna boken Giftsvampar och svampgifter av Rut Folke och andra finns det inga väldokumenterade fall beskrivna.

Blodsoppen har en brun hatt som är lite sammetsluden från början men blir slät med tiden. Den gula foten saknar som sagt nätmönster utan är istället beströdd med små röda prickar. Porlagret är rött men kan också vara mer orangerött. En liknande men ovanligare, kanske förbisedd, art är finprickig blodsopp, Neoboletus xanthopus, som har en gul zon på foten närmast hatten. Den har förmodligen samma matvärde som blodsopp.

Blodsoppen är fastare i konsistensen än många andra soppar och behåller sin konsistens vid tillagning. I svampkonsulenternas lilla skrift Sporaden finns ett recept med blodsopp och pasta som kan vara spännande att testa. Men blodsoppen ska tillagas ordentligt så att den inte ger magbesvär.

	Blodsoppens fot saknar nätmönster och har istället små röda prickar a		Vid snitt blånar blodsoppen snabbt och kraftigt
	Blodsoppen får blå fläckar vid tumning, bl.a på porlagret		Blodsoppens rör är gula och mynningarna är röda

Ett allmänt råd särskilt till nybörjare i svampskogen har varit att inte använda soppar med rött (eller rosa) på porlagret eller på foten till mat. Man undviker då att få med sig den mytiska och giftiga djävulssoppen, Rubroboletus satanas, hem till grytan. Fast just den risken har väl aldrig varit särskilt stor eftersom djävulssoppen i stort sett bara är känd från ett antal lokaler på Öland och Gotland. Men med den pågående klimatuppvärmningen kan nog risken öka när värmekrävande sydliga arter drar sig norrut.

Men Linköping kan faktiskt ståta med en sällsynt liknande art, den falska djävulssoppen, Rubroboletus legaliae, som också har röda färger och anses vara en giftsvamp.

De stora sopparna, som man brukar kalla ädelsoppar är inte alltid så lätta att artbestämma. De har en rad kombinationer av karaktärer som man måste kolla: fotens eventuella nätmönster och färg på nätmönstret, porernas och rörens färg, blånande vid tryck på rören och andra delar, blånande vid snitt och snittets färger, lukt, smak, färger, ekologi och speciella karaktärer förutom de nämnda. T.ex. kan man hos eldsoppen i ett snitt se en smal linje med rött kött alldeles ovanför rören och bleksoppen luktar saffran/jodoform i fotbasen.

2025-05-27 Text och fyra bilder: Magnus Källberg