|
|
 |
STARTSIDAN |
|
|
|
STARTSIDAN |
På senare år har svampklubben gjort exkursioner på våren för att titta efter vedsvampar. Vi har varit i Sturefors, Tinnerö eklandskap, Ullstämmaskogen och i Magasinshagen. Den här söndagen tog vi en lite längre tur ner till Ycke urskog nära Ulrika. Guide var den mycket kunnige Mikael Hagström. I texten nedan redovisar jag mycket kortfattat några av de arter vi såg.
En rikligt sporbildande fnöskticka på en björklåga |
Fransporing på en granlåga |
Fnöskticka, Fomes fomentarius, är en mycket vanlig ticka som i våra trakter är vanligast på björk. Vi har skrivit om den tidigare i månadsnotisen. Vid dagens utflykt blev det tydligt att den bildar sina sporer om våren. Tickan och dess närmaste omgivning var helt vitpudrad!
På en granlåga fanns några fruktkroppar av den ovanliga fransporingen, Anomoloma myceliosum, som är rödlistad som VU (vulnerable, sårbar). Den har en tunn vidväxt (resupinat) fruktkropp med en fransig kant av myceltrådar. Det var nog dagens finaste fynd.
Knölticka |
Timmerticka |
Knölticka, Neoantrodia serialis, är en vanlig ticka framförallt på gran. Porlagret är vitaktigt och lite knöligt. Den lilla utskjutande hatten är brunaktig eller så är tickan helt resupinat. Den angrips lätt av insekter och man kan ofta se sjok av gamla knöltickor stadda i upplösning.
Timmerticka, Amyloporia sinuosa, kan likna knöltickan, är resupinat och växer också oftast på barrved. Den skiljer sig bl.a. genom att ha större kantiga, uppslitsade porer.
Gränsticka |
Gränstickans speciella röta: hålröta |
Gränsticka, Phellopilus nigrolimitatus, är en variabel ticka med ganska små porer på barrved. Den räknades förr till det stora släktet Phellinus som numera är uppdelat på flera släkten. Den är en signalart och rödlistad som NT (nära hotad, near threatened). Namnet kommer av en svart linje i köttet. En annan egenskap är den speciella röta som den ger upphov till, hålröta, som ses tydligast på bilden till höger som tagits i Ycke vid ett annat tillfälle.
Vedticka, här mest resupinat |
Styvskinn, rodnar vid skrapning |
Vedticka, Fuscoporia viticola, räknades också tidigare till släktet Phellinus. Som färsk är den elastisk och böjbar och har en svag doft av saffran. Porerna är större än hos gränstickan. Vedtickan har ofta många små fruktkroppar tillsammans i en grupp eller sammanväxta till längre sjok. Den är en signalart och är vanligast på gran.
Sammanfattningsvis såg vi alltså ett par signalarter av det tidigare släktet Phellinus, eldtickor, som har många signalarter. Eldtickorna är mest hårda och fleråriga, är hattbildande eller mer eller mindre resupinata, dvs. växta tätt tryckta till underlaget.
Så småningom dök även ulltickan, Phellinidium ferrugineofuscum, upp. Men den har vi skrivit om i en tidigare notis från ett besök i Ullstämmaskogens NR.
Skinnsvampar växer liksom tickor också på ved men har inga porer utan en slät sporbildande yta (hymenium). Vissa skinn rodnar, "blöder", om man skrapar på dem när de är fuktiga. Ett sådant skinn är styvskinnet, Stereum rugosum, som växer på olika lövträd.
Nässelplätt, de orangea fläckarna |
Som avslutning kommer en liten vackert orangefärgad svamp på en fjolårsstjälk av nässla, nässelplätt, Calloria urticae. Den finns i två former liksom många andra sporsäckssvampar, anamorf och teleomorf. Mer om detta har vi skrivit i en tidigare notis om oxtungssvampen. Det som vi såg är anamorfen som inte är en tydlig skål utan mest ser ut som orangea fläckar. Sveriges mykologiska förenings mångårige ordförande Mats Elfström var bl.a. intresserad av småsvampar och i SMF:s tidigare tidskrift Jordstjärnan hade han en artikelserie som hette Pytteklubben där diverse småsvampar beskrevs. I Jordstjärnan 11 (2) 1990, sid 63-66 skrev han om nässelplätten. Hans text finns att läsa här. |
2025-04-28 Text och bilder: Magnus Källberg